.

I dag har det varit en författare i skola hos oss vi satt i biblioteket och jag satt längst fram med mina kompisar när han började prata så var det som vanligt. Han var typ runt 30 och så. Men typ mitt i en mening så skrattade han och ni kulle ha hört skrattet! (HÖHÖ) alvarlig han skrattade som en blandning mellan en åsna och en hostning och det brukar ju vara ett leende före så man blir lite förvarnad men icke sa nicke och efter så var han stone face. Alla skrattade ( stackars honom ) men efter ett tag slutade alla förutom jag och Hanna hahah när hon skrattar så är det så fint och det smittade av sig så jag började as garva. Jag viskade typ sluta Hanna det smittar av sig. Det var bara det att han hörde det och utbrister Ursäkta vad sa du! Alla blir jätte tysta och stirrar på mig. Hanna fråga då Vad har jag gjort? Jag rodnar och blir jätte varma och kollar ner på mina händer som dryper av svett vid det laget... Efter en evighet säger han

Ja det kan ju bli lite känsligt i såna här lägen och det är bra att släppa ut sina känslor. Han fortsatte att skratta så där konstigt. Jag satt och nöp mig i armen så att jag inte skulle börja skratta i gen. Bestämde mig för om jag kände på mig att jag skulle skratta skulle nypa mig så jag började gråta. Jag blev alldeles prickig på armarna av röda pricka hahaha.